Vaknar till en ovanligt gråmulen morgon. Inte mycket ljus som sipprar in genom gardinens springa, men tydligen tillräckligt för att väcka en orolig själ som har vridit sig på nålar hela natten.

  Redan skakiga fingrar av för mycket svart kaffe. Borde försöka göra något en dag som denna. Inte bara sitta och sörpla mig igenom ännu en lördagsmorgon med detta jäkla vemod i kroppen. Varför inte sluta tycka så synd om sig själv?

   Dagdrömmar. Gör något istället. Lev i den riktiga världen, inte i din lilla bubbla till värld. 

TÄNK OM MIN LÅTSASVÄRLD ÄR MYCKET VACKRARE-- 

Höst. Jag smakar på ordet. Min första tanke är regn. Ett ruskigt regnväder med virvlandes gulröda höstlöv. Jag tänker på för stora raggsockor och ulliga koftor. En tid med levande ljus och kockhett kanelte med honung, det är höst.

Min tillvaro känns väldigt stabil. För stabil? Inget att oroa sig för, allt flyter på som vanligt. Som vanligt. Frågar mig om det alltid ska vara såhär. Är det såhär folk lever? Antagligen så gör många det. Jag tror att många blir fast i den här lugna och säkra tillvaron. Det kanske inte känns så roligt, men helt klart okej. För okej för att skita bort? För om man släpper taget om säkerheten så finns det alltid en risk att misslyckas. Frågan är då om man är beredd att ta den risken? Det kan bli något alldeles ypperligt bra, men det kan även gå snett. 

 Som så många andra i min ålder så vet jag inte helt vad jag vill göra med mitt så kallade liv. En sak vet jag nu i alla fall; jag är definitivt beredd att ta risken. Släppa denna hålan och våga ta nya tag och möta nya utmaningar. Klart att man kan misslyckas, men då är det bara att försöka igen.

  Måste bara fixa mitt gesällbrev vilket innebär ångest för mig. Måste ta tag i det. Om jag klarar det till våren så är jag helt fri sen. Fri att göra precis vad som helst<3